Jag tänkte idag skriva lite om ett område som alla är beroende av, sjukvården. Den som alltid finns där, mer eller mindre bra fungerande, men alltid där och ytterst sällan stängd och otillgänglig. Jag tänkte inte göra inlägget till ett hylla-sjukvården-inlägg, utan mer beskriva hur man arbetar med beredskapsfrågor och vilka problem man brottas med. Givetvis kommer det inte bli en heltäckande genomgång, då hade det blivit en tjockare bok, men en liten inblick och kanske lite trevlig, bildande, helgläsning för den som orkar ta sig igenom inlägget.

Sjukvårdens uppdrag

Sjukvården har ett enkelt uppdrag, att tillhandahålla adekvat sjukvård till behövande. Detta gäller oavsett vilka påfrestningar som verksamheten utsätts för. Snöstorm? Bara att hämta vårdpersonal och patienter med bandvagnar.

Sjukvårdsbandvagn

En av försvarets sjukvårdbandvagnar.

Upplopp på akuten? Lås dörrarna, sätt vakter utanför och släpp bara in sjuka personer. Kärnkraftsolycka? Vi ska finnas där och ta hand om de drabbade, precis som när främmande makt gör försök att inta vårt land, då ska vi finnas där för behövande. Det är dessutom vad allmänheten förväntar sig, och har rätt att förvänta sig. Vi finansieras av skattepengar och har då en skyldighet att leverera det som kan förväntas av oss.

Som ni ser så är uppdraget omfattande och bitvis också väldigt svårlöst.

Planering och förberedelser

Inom sjukvården jobbar man ständigt med att planera och förbereda, men det finns också ett stort inslag av minut-operativt arbete, speciellt på akutmottagningar, men också till viss del i kirurgiska verksamheter, där patienter på bordet snabbt kan bli sämre, väntat eller oväntat. Detta är man väl förberedd på. Man får med sig tänket från utbildningen och sedan i det dagliga livet utsätts man för oväntade situationer som en del av vardagen. Här i ligger en stor del av styrkan i sjukvården och något att bygga på när man ”preppar” på ett sjukhus. Det finns många medarbetare som är vana vid att agera snabbt och metodiskt när något sker. Och man gör det dagligen. Som alla vet så ger övning färdighet, och vad är då bättre än att öva varje dag?

Men när skiten träffar fläkten, när ett fullsatt X3000 spårar ur och lägger sig på sidan, då är läget ett annat, då har det gått från vardag till katastrof. Problemet är i grunden samma som tidigare, något har hänt, vi har en patient med skador som ska behandlas. Men nu sitter det inte 15 pers i väntrummet (eller jo, det gör det, men dom får nog förbereda sig på en lång väntan), nu har vi 30 ”röda” och 100 ”gula” patienter ute i skogen med få tillfartsvägar och vi har oss ett logistikproblem utan dess like. Där tiden är av avgörande betydelse för de röda patienternas överlevnad.

Katastroffordon

Katastroffordon med tillhörande utrustning i form av sjukvårdstält

Men med vettig planering och en fungerande logistikkedja kan man relativt snabbt etablera uppsamlingsplats och starta triagering av skadade samt stabilisering och transport till sjukhus.

Det finns dessutom väl etablerade samarbeten mellan landsting/regioner för att snabbt kunna få hjälp av grannarna, t.ex. med extra ambulanser, ambulanshelikopter, fler vårdplatser eller vad som nu kan tänkas behövas. Även andra parter såsom hemvärn eller militär kan tas till hjälp om situationen så kräver, men där är ledtiderna längre då separata beslut måste fattas av berörd militärregion. Men som förstärkning till en händelse som beräknas fortgå en längre tid (minst 24h) är det en utmärkt resurs att använda sig av.

Men det är inte bara katastrofer och olyckor som vi planerar inför. Det finns numera en god förberedelse för att hantera pandemier. Här är det fråga om händelser som sträcker sig över längre perioder, vilket kräver en annan typ av planering än vid olyckor, som oftast har korta tidsspann, någon timme till kanske max ett dygn innan alla patienter är omhändertagna.

Pandemier är extremt resurskrävande för sjukvården. Många kommer att kräva sjukhusvård, i värsta fall är det fråga om ett större antal patienter som kräver intensivvård, en vårdform som är starkt begränsad då den är dyr i och med att den kräver mer personal per patient än andra vårdformer. Det är dessutom fråga om specialistutbildad personal, så man kan inte ersätta med annan personal hur som helst. Och vårdplatser för intensivvård är inte heller som vanliga vårdplatser, det ställs helt andra krav på utrustning och övrig medicinsk teknik. I vardagen så är intensivvårdsplatserna en trång sektor, hur det kommer bli vid en pandemi är inte så svårt att räkna ut…

Nu är det ju som så att vid en pandemi så kommer inte den stora massan av patienter att kräva intensivvård, utan många kommer med stor sannolikhet att kunna vårdas ”mer normal”, dvs på vanliga vårdavdelningar. Som de flesta redan vet så råder det ju platsbrist på de flesta sjukhus idag, så vid en pandemi lär det inte vara bättre, men det finns givetvis planering för att lösa detta också.

Försörjningsproblem

Ett medelstort sjukhus har kanske 6-800 vårdplatser och sysselsätter några tusen anställda. Det finns en restaurang, kanske ett fik eller två, en del har frisör och blomsterhandel och det finns nästan alltid ett apotek. Det finns också flera hundra toaletter, oräkneliga antal handfat med blandare, duschar och någon simbassäng. Det finns mycket avancerade ventilationsanläggningar (för att säkra en steril miljö i operationssalar), det produceras andningsluft (som distribueras ut till uttagen där den behövs), det ska finnas syrgas i uttagen, all medicinteknisk apparatur ska fungera, röntgenmaskinerna ska fungera och tusen andra saker ska helt enkelt bara fungera. Ni som bor i villa/gård vet hur snabbt saker och ting kan gå sönder och vilka problem det innebär när en familj på 4 står utan vatten på julafton. Tänk dig samma scenario på ett sjukhus med 5-600 patienter inskrivna. Familjen kan förhoppningsvis åka till några bekanta och hämta vatten om man nu inte varit förutseende att lagra vatten, men du lagrar inte vatten i de mängder som krävs på ett sjukhus, utan där får man lösa problemen på annat sätt.

Och försvinner vattnet så kan inte sjukhusköket laga mat, så hur utfodrar man 5-600 patienter 3 gånger per dygn med olika krav på kosten utifrån allergier, sjukdomsbild, religion, etc? Att köra till närmaste drive-in är inte ett alternativ, utan ett sjukhus är beroende av fungerande vatten.

Som så mycket annat i dagens samhälle så är det ”just-in-time” som gäller även inom vården. Lagerhållningen är minimal då den innebär en kostnad, vissa högförbrukare finns det större lager av, men rent generellt så har man lager för att klara åtgången av förbrukningsartiklar i max 5 dagar. I normalfallet är detta inget problem, leverantörerna fungerar, vägarna fungerar, diesel importeras dagligen och allt är frid och fröjd. Men även en enkel störning i form av mycket snö på kort tid kan ställa till det med t.ex. läkemedelsförsörjningen om det sker på fel dag (leveransdagen). Här har nog de flesta sjukvårdshuvudmän en del att tänka till på. Avtal som lovar viss leveranstäthet är inte vatten värda när det inte finns drivmedel till lastbilarna, när vägarna är igensnöade eller när ryssen isolerat delar av landet. Att bedriva sjukvård utan tillgång till dagens avancerade läkemedel (eller för den delen vanlig, hederlig smärtlindring) kommer inte uppskattas av våra patienter och risken är överhängande att man tvingas ställa in operationer och patienter riskerar att avlida. Även brist på förbrukningsmateriel i form av skyddskläder kan snabbt leda till problem i form av kraftigt försämrad vårdhygien, som i sin tur leder till smittspridning och infektioner.

Någon form av sammanfattning

Som ni säkert förstår så är det en komplex verklighet man har att förhålla sig till när man jobbar med ”preppning” hos en vårdgivare, eller som min yrkestitel var: Beredskapschef. Det är ett enormt stimulerande arbetsområde, där man ofta får gräva ner sig i diverse teknikaliteter men också föra diskussioner med ledningen om budgetutrymme och prioriteringar. Och det är ett enormt viktigt jobb, som måste göras bra då samhället/medborgarna förväntar sig leverans, även när det är riktigt tufft.

Omfattningen av uppdraget som åligger sjukvården är enormt. Att kunna fungera och leverera vård oavsett vad är svårt, att planera och förbereda för alla tänkbara händelser är omöjligt, det gäller att hitta en modell som är skalbar och flexibel, som kan hantera det lilla likväl som det stora och otänkbara och som låter medarbetarna göra det de är bäst på när det verkligen behövs. Att låta oerfaret folk leda arbetet under katastrofer är direkt oansvarigt, att leda under en pågående katastrof är inte samma sak som att leda i vardagen, det ställer andra krav på dig som ledare, för om du tappar fattningen  kommer resten att göra det också.

Som prepper har det varit väldigt lärorikt och gett en nya perspektiv på saker och ting. Numera ser jag inte en fabrik, jag ser en sevesoanläggning där det finns ämnen som kan innebära bränn- eller frätskador. Kanske blir det ”bara” ett fall från hög höjd, en allvarlig händelse för den drabbade, men vardag för vården. Jag har koll på vilka anläggningar i min närhet som kan innebära fara för familjen, jag känner förtroende för att när det gäller, när skiten verkligen träffar fläkten, så kommer mina f.d. kollegor i länets kommuner och räddningstjänster att göra sitt bästa för att samhället ska fungera, mina kollegor inom sjukvården kommer sätta andras behov före sina egna för att hjälpa de som har skadats eller är svårt sjuka, samma sak gäller poliserna som trots skruttig lön och en ”något” dysfunktionell högsta ledning fortsätter att utsätta sig för fara för att vi andra ska kunna leva i ett tryggt samhälle.