Det som många tycker är jobbigt är det osynliga, speciellt om det utgör ett hot, som i värsta fall är dödligt. Jag tänker givetvis på virus och bakterier. Vi har fler osynliga och dödliga hot, t.ex. i form av radioaktiv strålning, men idag tänker jag skriva lite kring virus och bakterier.

Saker man ser är enklare att förstå, en bil som kör mot dig är enklare att upptäcka och undvika än ett virus som någon nös ut i kontorslandskapet och som nu svävar fram i sin lilla ”nysbubbla” och väntar på att bli inandad av dig eller någon annan som befinner sig i närheten. Personen med yxan i högsta hugg som gör utfall mot omgivningen är ett mer synligt hot än småbarnsföräldern som precis hämtat upp ett influensasjukt barn på dagis och bara ska in och handla lite snabbt innan man åker hem och isolerar sig i några dygn.

Magsjuka - ett osynligt hot

Ett osynligt hot som blir påtagligt märkbart när man väl smittats

Vi är så pass lyckligt lottade idag att vi har tillgång till bra läkemedel som är effektiva mot många av de sjukdomar som tidigare skördade många dödsoffer. Men det är en situation som är på väg att förändras. Vår frikostiga användning av olika antibiotika är på väg att straffa sig i form av accelererande resistens hos allt fler bakteriertyper, vilket kommer att drabba oss alla i slutändan. Ett scenario som tyvärr inte är allt för orealistiskt är att vi kan få svårt att genomföra många operationer då vi inte har tillräckligt bra skydd på postoperativa infektioner. Vi kan alltså tvingas till att endast genomföra akuta och ur-akuta operationer på grund av stor risk för postoperativa infektioner som kan visa sig mer dödliga än själva ingreppet.

När det gäller virus så är situationen annorlunda, virus har vi känt till sedan slutet på 1800-talet, vi har forskat och vi har kunnat ta fram vacciner som dämpar sjukdomsförlopp eller skapar immunitet (vilket man ofta får efter genomgången virussjukdom), och vi har några antivirala läkemedel som bromsar eller hindrar viruset från att sprida sig i kroppen, men som inte botar sjukdomen, det måste kroppen själv göra via immunförsvaret, vilket inte alltid är möjligt. Virus har dessutom olika värdar (växter, djur, människor) och smittar ofta (men inte alltid) bara mellan värdar av samma typ. Vissa virus (fågel- och svininfluensa) har sitt ursprung i djurriket men har, genom mutation, skaffat sig förmågan att byta värd till människa. För viruset är inte dumt, det lever enbart för att sprida sig, och det är duktigt på det. Därav våra ibland påtagligt stora besvär med att stoppa virusbaserade sjukdomar. De senaste åren har Ebola drabbat en del länder hårt, och det har krävts massiva insatser för att stoppa spridningen.

Jag försöker i min preppning att utgå från vad som är realistiskt och vad som är hanterbart. Att klara vardagen i ett samhälle som präglas av upplopp och brist på t.ex. livs- och drivmedel är görbart, speciellt om man bor på landet. Det kommer inte vara någon dans på rosor, men det fungerar. Samma sak om ryssen (eller annan främmande makt) bestämmer sig för att Sverige är ett land man av strategiska skäl vill ha kontroll över, det blir bökigt, men det kommer att fungera. Men att leva i ett samhälle som är drabbat av stora volymer sjuka människor är en helt annan sak. Det blir lätt panik när folk omkring en insjuknar och ingen hjälp finns att få, för sjukvården kommer att ha svårt att hantera stora utbrott av smittsamma sjukdomar. Inte för att dom är dåligt förberedda, för det är dom inte, utan på grund av den stora mängd patienter som kräver avancerad sjukvård och läkemedel som inte finns i önskade volymer.

Ett medelstort sjukhus har kanske 4-600 sängplatser varav ett fåtal (5-30) i normalläget kan användas för mer avancerad sjukvård där patienten kan behöva hjälp med andningen. Och ett sådant sjukhus har ofta ett upptagningsområde som omfattar över 100.000 individer, ofta upp mot 130-150.000. Det säger sig självt att när något smittsamt drabbar ett område så är dessa vårdplatser snart fullbelagda och det krävs ett omfattande, och jobbigt, prioriteringsarbete för ansvariga läkare att besluta om vilka som ska få ta del av dessa begränsade vårdplaster. Och om letaliteten är hög kommer trycket på sjukdomen att bli enormt. Och vad som sker i samhället när en sjukdom med hög letalitet sprider sig är inte svårt att räkna ut. Kaos är nog ett ord som beskriver det bäst.

Hur ska man då tänka för att klara sig i ett liknande scenario?

Jag har inget definitivt svar, dels för att det (som vanligt) inte finns ett rätt svar, det finns flera, och i värsta fall inget rätt svar alls. Vad man behöver veta är hur man skyddar sig och sin familj mot att bli smittad. För att veta det behöver man veta hur sjukdomen smittar. När man vet det kan man börja planera för hur man ska klara sig från att bli smittad. Om någon i familjen blir smittad så vet man också förhoppningsvis hur man kan vårda personen utan att själv bli smittad, för tanken på att överge en smittad familjemedlem åt sitt öde (och i värsta fall en ensam och plågsam död) är inte lockande alls. Men beroende på vilken sjukdom det rör sig om så måste man kanske göra det för att rädda övriga i familjen.

När det gäller utrustning (preppning är ju trots allt en materialsport…) så finns det en del saker man bör ha hemma för att kunna hantera smittsamma sjukdomar:

  • Plasthandskar (skyddar mot kontaktsmitta, men tänk på hur du tar av dom, vänd dom ut och in när du tar av dom)
  • Plastförkläde, gärna med ärmar (skyddar mot smitta som sprids via kroppsvätskor, tänk på att innesluta eventuella kroppsvätskor i plastförklädet när detta kasseras)
  • Andningsskydd (FFP2-FFP3, skyddar mot luftburen smitta om de är rätt klassade, FFP3 är bäst)
  • Visir eller skyddsglasögon (skyddar ögon)

Detta ger dock inte per automatik något heltäckande skydd, det är nämligen inte så enkelt att hantera skyddsutrustning som man kan tro. När vi arbetade med att ta fram rutiner för hantering av Ebola-smittade patienter så fick vi genomföra ett stort antal övningstillfällen för redan utbildad vårdpersonal i hur man klär på och av sig den utrustning som krävs för att hantera patienter som är smittade med Ebola. Det visade sig att det var väldigt enkelt att föra över smitta från skyddsutrustningen till bäraren genom att klä av sig på fel sätt. För den intresserade kan man läsa mer på Region Gävleborgs sidor om smittskydd. Fliken om Ebola innehåller en del intressant läsning om på- och avklädning som ger dels lite tips kring hur du själv kan tänka, men också vilka åtgärder som krävs för att hålla sjukvårdspersonalen frisk, betänk då hur svårt det blir med 1000-tals sjuka patienter…

Något som du också måste ha med i planeringen är hur du hanterar kontaminerat avfall. Nergrävning på väl uppmärkt plats? Förbränning? Valet av metod får styras av hur man bor och vilka möjligheter man har. I värsta fall handlar det även om att ta hand om en avliden person, något som samhället kan ha svårt att göra när det kanske dör hundratals personer per dygn i ditt närområde.

Jag finner att ur ett preppningsperspektiv så är det vi inte ser det svåraste att hantera. Jag har haft förmånen att få arbeta med dessa frågor i flera år, det har varit lärorikt men också skrämmande, speciellt när man inser att det inte spelar någon som helst roll hur mycket pengar man har eller hur många planer man skriver, för är sjukdomen tillräckligt aggressiv och tillräckligt många dör så kommer vi inte samhället att klara av situationen. Sjukvården kommer att gå på knäna, folk kommer att dö och paniken sprider sig i samhället i takt med att folk inser situationens allvar. Och när paniken sprider sig går det fort utför, då gäller det att vara förberedd.