Kan man preppa på rätt eller fel sätt är en frågeställning som ibland dyker upp hos mig, men också en fråga jag får när jag är ute och föreläser eller utbildar i mitt dagliga yrkesliv.

Som jag ser det så kan man definitivt preppa på rätt eller fel sätt. Men jag har svårt att säga att någon annan än jag kan bedöma om min preppning är rätt eller fel, för att göra den bedömningen behöver man veta en hel del om personen och dennes förutsättningar samt vilka analyser denne gör. Jag har gjort mina analyser, som jag till viss del tänker dela med mig av i detta inlägg, jag har gjort val utifrån dessa och jag har ett antal alternativa planer.

Min första kontakt med en prepper var i slutet på 1990-talet när jag var på väg hem från Island efter en veckas konferens om incidenthantering. Min stolsgranne var en pratsam amerikansk herre som gjorde aluminiumfälgar till äldre bilar. Han var på väg till Stockholm för att försöka etablera sig på den europeiska marknaden. Vi pratade om både det ena och det andra, men när vi pratat en stund om vad jag gjort på Island så började vi prata om samhällsstörningar. I slutet på 1990-talet rådde, som många säkert kommer ihåg, en hysteri kring den så kallade ”Millenniebuggen”, och i USA tog det sig, som vanligt, rätt absurda proportioner. Och det hade min stolsgranne egen erfarenhet av. Han hade köpt en gammal missilbas och höll på att förbereda den inför millennieskiftet. Han var nämligen helt säker på att det skulle skita sig bigtime. Datorer skulle sluta fungera, vilket skulle leda till pengabrist och en Mad Max-liknande postapokalyptisk värld inom bara några veckor efter årsskiftet 1999/2000. Det skulle bli krig och elände och folk skulle döda varandra i sällan skådad omfattning.

För en hyperrationell svensk som närmade sig 30-årssträcket, som lämnat kalla krigets 80-tal bakom sig och bara såg framåt, framstod min stolsgranne som en kuf, en galen amerikan som säkerligen satt hemma och planerade att störta hela landets ledning. Dessutom pratade han någon form av sydstatsdialekt, vilket var grädde på moset i mitt fördomsträsk. Att han dessutom höll på att starta  en fiskodling i en av de gamla silosarna var bara för mycket.

Jag fortsatte att prata med stolsgrannen, han var trevlig, verbal och synnerligen normal, men jag tyckte att hans åsikter var väldigt tokiga och extrema. Men nyfiken som man är så läste jag på och nu finns det säkert dom som tycker att jag är token med de  galna tankarna!

Med hade då min stolsgranne rätt eller fel? Ser vi på den isolerade händelsen millenniebuggen och eventuella samhällskonsekvenser orsakad av den så kan vi nog enas om att han hade fel. Ser vi på det som att han spenderat åtskilliga dollar på sitt projekt så tycker nog många att han gjort fel, men det är hans pengar, hans sinnesfrid, och således inte vår ensak att bedöma om det är rätt eller fel.

Som jag ser på det så gjorde min stolsgranne i det stora hela rätt, även om han (liksom många andra) missade analysen kring millenniebuggen, men han lyckades att kicka igång mitt intresse, där vi delar tankar och idéer och så sprider det sig som ringar på vattnet.

Så hur ser mina analyser ut, uppfattas jag som galningen som tror att världen går under inom några år?

Troligen inte är väl mitt synnerliga partiska svar. Jag har alltid varit en måttfull och eftertänksam person (med åren har jag förstått att inte alla håller med om detta…) som försöker se saker och ting realistiskt och balanserat. Utifrån detta har vi valt en strategi i vår preppning.

Vi fokuserar kring vårt boende, med målet att kunna klara oss under längre perioder av allvarliga samhällsstörningar, men då pratar vi om några månader upp till max 6 månader. Längre perioder än så tror jag inte att vi kommer att ha. Är det främmande makt som orsakat störningarna har våra politiker efter 6 månader fått hjälp från andra länder eller kapitulerat och lämnat över landet till våra nya herrar. Är det interna störningar i form av upplopp eller liknande så bor vi så pass långt borta från större befolkningscentra att vi kommer slippa detta. För er som bor i storstäderna är det en helt annan sak.

Brister på el och vatten kommer inte bli långvariga, någon eller några veckor kanske, men då lär det bli aktuellt med omkopplingar så att alla får el under några timmar per dygn. I vilket fall som helst så klarar vi oss bra i ett sådant scenario.

För oss som bor långt från våra större städer och befolkningscentra är det mindre viktigt med alternativa boenden, så kallade Bug-Out Locations (BOL) då vi redan bor i ett mer säkert område med fler möjligheter att klara sig. Då blir det mer aktuellt att tänka på hur man försvarar sig mot eventuella plundrare eller annat löst folk som efter en tid letar sig ut på landet. Nu har vi tillgång till andra lantliga ställen, men det ser jag som en nödlösning då vi får svårt att transportera allt vi har till någon alternativ plats.

Så, har jag rätt eller fel? Preppar jag rätt utifrån mina analyser och förutsättningar? Eller är jag helt ute och cyklar? I vilket fall som helst så vet jag att vi kommer klara oss bra så länge som det inte används kärnvapen, kemiska stridsmedel eller något annat som vi inte tänkt på och tagit med i våra analyser.